Lust att blogga återfunnen.

Min lust att blogga tog visst ett år på sig att komma tillbaka. Har inte känt att jag haft någonting att skriva om, märkligt med tanke på hur mycket som händer i livet hela tiden.

Jag skriver mest inne i huvudet, där dansar formuleringar omkring oavbrutet. Men att få dem därifrån ner i skrift har varit omöjligt. Tills nu, nu längtar jag efter att jobba med text rent fysiskt. Sitta och mecka vid datorn dag ut och dag in.

Jag tror att jag hade tappat fart och självförtroende på alla områden i livet. Jag ville ingenting, inte umgås, inte jobba, inte skriva, inte prata, inte något faktiskt. Jag har fått tvinga mig att göra saker men innerst inne kände jag inte lust inför något. Jag känner igen det från andra deppiga perioder i livet, det första tecknet är alltid att jag inte längre lyssnar på musik, en varningsklocka som jag sällan lyssnar på.

Nå, nu kommer det kanske att komma inlägg lite oftare, jag gör som Orsa kompani och lovar inget bestämt men det känns onekligen som att orden rinner ur fingrarna och ner på tangenterna snarare än att stanna upp i huvudet.

Uppehåll

Jag har en obalans som verkar ha satt sig fast i mig. En liten demon som kallar sig för osäkerhet som bitit sig fast inuti.

När jag har hackat honom i småbitar och serverat honom till första bästa hungriga stackare, alternativt talat honom tillrätta återkommer jag med nya inlägg.

Tills dess.

Det är så härligt med djur del ett

Tänkte att jag skulle ta mig en härligt uppfriskande morgonpromenad med hunden.

Åkte ner till stranden, det blåste ganska mycket och var kanske mer bitigt än uppfriskande.

Hunden skuttade omkring, glad i hågen, jagade fåglar och viftade på svansen.

Så långt allt väl.

Vi har haft en riktig vargavinter, snö sedan i november och riktigt kallt för att vara Malmö. Snöröjningen har varit kraftigt eftersatt men saltandet har varit friskt.

Var gjorde Malmö kommun av all den härligt smutsigt salta snön undrar du?

Det ska jag tala om, den lassade de ut på Tallriken, (en stor rund gräsmatta mitt i Pildammsparken där det brukar vara Valborgsfirande och picknick), samt på hundrastplatsen på Ribban. Härligt skitigt smältvatten fullt av allt från gamla nappar till fimpar, snus, borttappade vantar och annat gammalt skit som nu ligger i en enda sörja och flyter i en illaluktande lerpöl.

Brevid sagda lerpöl befinner sig alltså undertecknad och den skuttiga hunden.

Skuttiga hunden vet att lerpölen är off limits men träffar en annan skuttig hund som inte är lika väl informerad om det olämpliga i att skutta i just illaluktande sörja.

Har den okända skuttiga hunden ingen ägare som kan kalla in den undrar du nu men matten pratar i telefon och har ryggen åt hunden. Min hund blir tillfälligt döv för det är ju roligt det här med att vara olydig och om kompisen får måste man ju få, eller?

Med mig hem i den lilla bilen har jag alltså en styck slokörad, svart och illaluktande hund. Slokörad för att hennes matte har en oväntat bister basröst som med hjälp av ett bastant magstöd kallar in två olydiga hundar när det vill sig, svart och illaluktande för att hon skuttat i sagda sörja.

Hem med hunden, in med hunden i det lilla badrummet, spola smuts av hunden som skakar på sig och stänker ner hela nystädade badrummet med svart gegga, skälla på hunden, spola mer vatten, ut med hunden ur badrummet, torka blöt hund. Under tiden har den spinkiga och mycket nyfikna katten tassat ljudlöst in i det smutsiga badrummet och intresserat undersökt leran som finns på golvet. Tvätta katttassar, torka blöt katt. Moppa badrum.

Det är härligt med djur.

Sådärja, nu är klockan tio.

Godmorgon!

Kämpigt?

Emellanåt är livet tufft, det kan vi alla vara överrens om.

Jag är helt övertygad om att man kan styra hur man väljer att reagera på saker som sker i livet. Om man försöker se det fina i det lilla och det positiva i tillvaron är man faktiskt väldigt hjälpt och man är bättre rustad att möta motgångar.

Yoga hjälper, likadant är det med litteratur och musik.

Att umgås med fina vänner och våga erkänna att man behöver pepp och stöd. Det har jag väldigt svårt för men jag jobbar på det och det känns som att jag kommit en bit på väg.

Solen lyser och det hjälper för stunden.

Men att veta att det är en vecka kvar tills kärleken åker till New York och jag inte har råd att resa med eller förmodligen någonstans i år känns likförbannat helt för jävligt. Jag känner mig som Phoebe i vänner när hon var höggravid och inte kunde åka med till London. Jag ser framför mig hur alla samtal kommer att innehålla en massa interna skämt om resan och jag kommer inte att fatta nånting. Jag missunnar inte honom hans resa, tvärtom, han är mer än värd att göra allt han vill. Jag skulle bara så gärna vilja uppleva det med honom.

Just nu känns det som att livet sker bakom en glasruta och jag står på andra sidan och tittar på utan att kunna vara med.

Klart jag vet att jag är lyckligt lottad som har en sambo som älskar mig och mycket fint i mitt liv. Men ibland måste man få sörja sånt som inte blev också.

Recept för lyckad fredag

Tag en apelsin och valfritt antal Leksandsknäcke med Tartex vitlök/örter och Önos smörgåsgurka. (Varning utfärdas här, det kan vara svårt att begränsa sig)

Apelsinerna kan vara vilket märke som helst men resten måste vara ovan nämnda märken. År av erfarenhet säger att det är dumt att chansa med andra, äckligare märken.

Man kan lägga till extrasaltat Bregott de dagar man känner sig extravagant men det är inget måste.

Kaffe ur snygg termos och lite katthår på bordet förstärker känslan av lyx.

Använd sedan en annan USB-port på datorn än du brukar och MON DIEU ... fredagspeppen är total.

Omständiga omständigheter

Lördagen som började med hundstress och kyla blev bättre.

F gjorde mig sällskap till kärlekens jobb för en bit mat. Vi åkte buss till den akademiska grannstaden med en otroligt glad busschaufför. Han inledde med att säga: "hej, det är er busschaufför, jag tänkte snacka litegrann här i micken, alltså den här mikrofonen" Tur att han förtydligade sig. Sen kom han loss i en svada som handlade om att från och med den 1e juni kommer bussarna att bli kontantlösa vilket han såg fram emot för som busschaufför då kommer hans jobb endast att bestå av att köra bussen och "sjunga litegrann". Vi ser numer fram emot den 1e juni med stor glädje och förväntan och kan tänka oss att åka buss enbart för sången.

Desto mer snopna blev vi när vi skulle hem och blev snuvade på en hel timmes sömn. Sommartiden smög lömskt på oss utan förvarning, bedrägligt det här med en hel dags vinterkyla och sen sno en timme och kalla det sommartid. Bah, humbug.

Söndagen tillbringades med att servera brunch åt bakfulla människor på det oorganiserade arbetet. Det lär inte bli långvarigt. Ägarinnan är så clueless vad gäller arbetsgivares skyldigheter att man blir mörkrädd. Ibland tänker jag att det är tur att du inte är här mamma, du hade retat upp dig till vansinne på alla märkliga saker hon hittar på och velat gå in och läxa upp henne enligt alla konstens regler. Nu senast försökte hon sig på att betala för 1,5 timme för lite för att jag "själv valt att stanna extra timmar". Jomentjena. Det är ett troligt scenario att jag, som kommer från en hel armé av starka kvinnor och män som vet sina rättigheter, skulle arbeta oavlönad. Tillåt mig hånskratta.

Känsliga läsare varnas för kommande inslag:

Dagen idag började med att jag hittade kattbajs på vår älskade röda 70-talsrya. På tre ställen. Under bordet. Förstå hur svårt det är att tvätta bort från en sån matta, härligt långhårig ull och tätt knuten. Kattbajs luktar dessutom inte hallon. Jag svor, baddade såpvatten och försökte låta bli att kräkas. Det måste ha varit en katt som smugit sig in under natten och förorenat vårt hem för inte kan väl våra små fisförnäma kattfröknar syssla med sådana ofinheter? Nå, därifrån kunde dagen bara bli bättre.

Döm om min förvåning när jag idag talade med både a-kassa och arbetsförmedling och blev bemött trevligt, rentav glatt, och handlingskraftigt. Jag höll på att trilla av soffan.

Till saken hör att jag kämpat sedan i januari för att försöka få rätsida på vad det egentligen är för papper och intyg som a-kassan behöver för att handlägga klart mitt ärende och betala ut mina pengar. Ingen lön eller ersättning sedan 25e december och det här med panik över pengar är verkligen inte min starka sida. Lägg till det ett nytt samboskap som bara borde få vara tomtebolycka och inte ett ständigt ekonomipussel så förstår vem som helst att det bor en klump i min mage som inte vill töa med vinterisen.

Hursomhelst, nu verkar det som tjejen på a-kassan plockat fram svärdet för att hugga knuten på mitten. Att det ska vara så slumpmässigt att man lyckas ha turen att få prata med någon som har lite vett i huvudet känns inte så förtroendeingivande.

Jag känner mig extremt redo för värme nu, sol, picknick i parken, ljumma dagar och kvällar... ja tack! Så vintern, tack för denna gången, vi kan väl bestämma att nästa gång vi ses blir i december? Jag lägger in en beställning på snö lagom till första advent, är vi överrens? Bra, då släpper du taget nu då så putsar jag gympadojorna så länge.

Tjing!

Torgskräck

Hej mamma,

jag skriver med stelfrusna, blåa fingrar efter en promenad i det bedrägliga vårvädret. Det såg så varmt och soligt ut men det var riktigt snorkallt. Skulle gjort som katterna, lagt mig i fönsterkarmen i köket och somnat.

F och jag skulle bara ta en sväng nerom Möllan, han skulle köpa en burgare och ett busskort, jag skulle rasta hunden. Så långt allt väl. Sen var hela torget fullt av lördagskalabalik såklart. Hundar överallt som måste skällas ut, vänner som jag sa hej till som måste skällas ut. Sibyllapersonal som måste skällas ut. Förbannat misshandlande kräk (en väns ex) som satt och glodde hånfullt medan jag tog hunden i hampan och hon stämde upp i en operettaria av missförstått hundgnäll. Jag blir så sjukt stressad när hunden blir uppstimmad bland folk, tycker att det är jättejobbigt och vill helst bara gå hem och låsa dörren. Hon blir bättre och bättre men i vissa lägen när det är mycket folk blir jag gråtfärdig innan vi kommer därifrån.

Sen är det ju det här med vad man ska säga när man träffar folk. Ska man vara ärlig när de frågar hur man mår eller ska man bara göra som de förväntar sig, se glad ut och säga att allt är bra?

Träffade nyss en gammal kursare från journalistlinjen på ICA och hon brukar alltid passa på att kräka av sig om sitt miserabla liv som aaaaldrig blir bättre och jag brukar bara säga att allt är bra för att vi egentligen inte känner varandra vidare väl. Idag så sa jag precis som det var, att jag är förbannat trött på att inte ha ett jobb som känns meningsfyllt och som jag kan känna glädje över att gå till. Då har människan mage att se lite lagom nedlåtande ut, klappa mig lite överseende på armen och säga: jaja, du får lycka till med det där. Vad fan menar hon med den attityden? Näe, det är bättre att göra som du alltid sagt mamma, när det gäller såna som inte känner en så låtsas man som det regnar men man kan tänka vad man vill.

Har varit på ett jävla skithumör hela dagen och hade precis lyckats peppa upp mig och så kommer man ut och möts av det där. Tur att vi även sprang på vännerna A och T med lilla solstrålen i vagnen. Hon var lika glad trots kylan, särskilt när tillfälle bjöds att få en brutal hundpuss och få hålla lite i kopplet. Man blir ju glad bara av att se hennes glada lilla uppsyn.

Den jävla byrackan däremot har tur att hon är så gosig i vanliga fall, annars hade jag sålt henne till första bästa knarkare för en femma.