Jag är helt övertygad om att man kan styra hur man väljer att reagera på saker som sker i livet. Om man försöker se det fina i det lilla och det positiva i tillvaron är man faktiskt väldigt hjälpt och man är bättre rustad att möta motgångar.
Yoga hjälper, likadant är det med litteratur och musik.
Att umgås med fina vänner och våga erkänna att man behöver pepp och stöd. Det har jag väldigt svårt för men jag jobbar på det och det känns som att jag kommit en bit på väg.
Solen lyser och det hjälper för stunden.
Men att veta att det är en vecka kvar tills kärleken åker till New York och jag inte har råd att resa med eller förmodligen någonstans i år känns likförbannat helt för jävligt. Jag känner mig som Phoebe i vänner när hon var höggravid och inte kunde åka med till London. Jag ser framför mig hur alla samtal kommer att innehålla en massa interna skämt om resan och jag kommer inte att fatta nånting. Jag missunnar inte honom hans resa, tvärtom, han är mer än värd att göra allt han vill. Jag skulle bara så gärna vilja uppleva det med honom.
Just nu känns det som att livet sker bakom en glasruta och jag står på andra sidan och tittar på utan att kunna vara med.
Klart jag vet att jag är lyckligt lottad som har en sambo som älskar mig och mycket fint i mitt liv. Men ibland måste man få sörja sånt som inte blev också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar