jag skriver med stelfrusna, blåa fingrar efter en promenad i det bedrägliga vårvädret. Det såg så varmt och soligt ut men det var riktigt snorkallt. Skulle gjort som katterna, lagt mig i fönsterkarmen i köket och somnat.
F och jag skulle bara ta en sväng nerom Möllan, han skulle köpa en burgare och ett busskort, jag skulle rasta hunden. Så långt allt väl. Sen var hela torget fullt av lördagskalabalik såklart. Hundar överallt som måste skällas ut, vänner som jag sa hej till som måste skällas ut. Sibyllapersonal som måste skällas ut. Förbannat misshandlande kräk (en väns ex) som satt och glodde hånfullt medan jag tog hunden i hampan och hon stämde upp i en operettaria av missförstått hundgnäll. Jag blir så sjukt stressad när hunden blir uppstimmad bland folk, tycker att det är jättejobbigt och vill helst bara gå hem och låsa dörren. Hon blir bättre och bättre men i vissa lägen när det är mycket folk blir jag gråtfärdig innan vi kommer därifrån.
Sen är det ju det här med vad man ska säga när man träffar folk. Ska man vara ärlig när de frågar hur man mår eller ska man bara göra som de förväntar sig, se glad ut och säga att allt är bra?
Träffade nyss en gammal kursare från journalistlinjen på ICA och hon brukar alltid passa på att kräka av sig om sitt miserabla liv som aaaaldrig blir bättre och jag brukar bara säga att allt är bra för att vi egentligen inte känner varandra vidare väl. Idag så sa jag precis som det var, att jag är förbannat trött på att inte ha ett jobb som känns meningsfyllt och som jag kan känna glädje över att gå till. Då har människan mage att se lite lagom nedlåtande ut, klappa mig lite överseende på armen och säga: jaja, du får lycka till med det där. Vad fan menar hon med den attityden? Näe, det är bättre att göra som du alltid sagt mamma, när det gäller såna som inte känner en så låtsas man som det regnar men man kan tänka vad man vill.
Har varit på ett jävla skithumör hela dagen och hade precis lyckats peppa upp mig och så kommer man ut och möts av det där. Tur att vi även sprang på vännerna A och T med lilla solstrålen i vagnen. Hon var lika glad trots kylan, särskilt när tillfälle bjöds att få en brutal hundpuss och få hålla lite i kopplet. Man blir ju glad bara av att se hennes glada lilla uppsyn.
Den jävla byrackan däremot har tur att hon är så gosig i vanliga fall, annars hade jag sålt henne till första bästa knarkare för en femma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar