Omständiga omständigheter

Lördagen som började med hundstress och kyla blev bättre.

F gjorde mig sällskap till kärlekens jobb för en bit mat. Vi åkte buss till den akademiska grannstaden med en otroligt glad busschaufför. Han inledde med att säga: "hej, det är er busschaufför, jag tänkte snacka litegrann här i micken, alltså den här mikrofonen" Tur att han förtydligade sig. Sen kom han loss i en svada som handlade om att från och med den 1e juni kommer bussarna att bli kontantlösa vilket han såg fram emot för som busschaufför då kommer hans jobb endast att bestå av att köra bussen och "sjunga litegrann". Vi ser numer fram emot den 1e juni med stor glädje och förväntan och kan tänka oss att åka buss enbart för sången.

Desto mer snopna blev vi när vi skulle hem och blev snuvade på en hel timmes sömn. Sommartiden smög lömskt på oss utan förvarning, bedrägligt det här med en hel dags vinterkyla och sen sno en timme och kalla det sommartid. Bah, humbug.

Söndagen tillbringades med att servera brunch åt bakfulla människor på det oorganiserade arbetet. Det lär inte bli långvarigt. Ägarinnan är så clueless vad gäller arbetsgivares skyldigheter att man blir mörkrädd. Ibland tänker jag att det är tur att du inte är här mamma, du hade retat upp dig till vansinne på alla märkliga saker hon hittar på och velat gå in och läxa upp henne enligt alla konstens regler. Nu senast försökte hon sig på att betala för 1,5 timme för lite för att jag "själv valt att stanna extra timmar". Jomentjena. Det är ett troligt scenario att jag, som kommer från en hel armé av starka kvinnor och män som vet sina rättigheter, skulle arbeta oavlönad. Tillåt mig hånskratta.

Känsliga läsare varnas för kommande inslag:

Dagen idag började med att jag hittade kattbajs på vår älskade röda 70-talsrya. På tre ställen. Under bordet. Förstå hur svårt det är att tvätta bort från en sån matta, härligt långhårig ull och tätt knuten. Kattbajs luktar dessutom inte hallon. Jag svor, baddade såpvatten och försökte låta bli att kräkas. Det måste ha varit en katt som smugit sig in under natten och förorenat vårt hem för inte kan väl våra små fisförnäma kattfröknar syssla med sådana ofinheter? Nå, därifrån kunde dagen bara bli bättre.

Döm om min förvåning när jag idag talade med både a-kassa och arbetsförmedling och blev bemött trevligt, rentav glatt, och handlingskraftigt. Jag höll på att trilla av soffan.

Till saken hör att jag kämpat sedan i januari för att försöka få rätsida på vad det egentligen är för papper och intyg som a-kassan behöver för att handlägga klart mitt ärende och betala ut mina pengar. Ingen lön eller ersättning sedan 25e december och det här med panik över pengar är verkligen inte min starka sida. Lägg till det ett nytt samboskap som bara borde få vara tomtebolycka och inte ett ständigt ekonomipussel så förstår vem som helst att det bor en klump i min mage som inte vill töa med vinterisen.

Hursomhelst, nu verkar det som tjejen på a-kassan plockat fram svärdet för att hugga knuten på mitten. Att det ska vara så slumpmässigt att man lyckas ha turen att få prata med någon som har lite vett i huvudet känns inte så förtroendeingivande.

Jag känner mig extremt redo för värme nu, sol, picknick i parken, ljumma dagar och kvällar... ja tack! Så vintern, tack för denna gången, vi kan väl bestämma att nästa gång vi ses blir i december? Jag lägger in en beställning på snö lagom till första advent, är vi överrens? Bra, då släpper du taget nu då så putsar jag gympadojorna så länge.

Tjing!

Torgskräck

Hej mamma,

jag skriver med stelfrusna, blåa fingrar efter en promenad i det bedrägliga vårvädret. Det såg så varmt och soligt ut men det var riktigt snorkallt. Skulle gjort som katterna, lagt mig i fönsterkarmen i köket och somnat.

F och jag skulle bara ta en sväng nerom Möllan, han skulle köpa en burgare och ett busskort, jag skulle rasta hunden. Så långt allt väl. Sen var hela torget fullt av lördagskalabalik såklart. Hundar överallt som måste skällas ut, vänner som jag sa hej till som måste skällas ut. Sibyllapersonal som måste skällas ut. Förbannat misshandlande kräk (en väns ex) som satt och glodde hånfullt medan jag tog hunden i hampan och hon stämde upp i en operettaria av missförstått hundgnäll. Jag blir så sjukt stressad när hunden blir uppstimmad bland folk, tycker att det är jättejobbigt och vill helst bara gå hem och låsa dörren. Hon blir bättre och bättre men i vissa lägen när det är mycket folk blir jag gråtfärdig innan vi kommer därifrån.

Sen är det ju det här med vad man ska säga när man träffar folk. Ska man vara ärlig när de frågar hur man mår eller ska man bara göra som de förväntar sig, se glad ut och säga att allt är bra?

Träffade nyss en gammal kursare från journalistlinjen på ICA och hon brukar alltid passa på att kräka av sig om sitt miserabla liv som aaaaldrig blir bättre och jag brukar bara säga att allt är bra för att vi egentligen inte känner varandra vidare väl. Idag så sa jag precis som det var, att jag är förbannat trött på att inte ha ett jobb som känns meningsfyllt och som jag kan känna glädje över att gå till. Då har människan mage att se lite lagom nedlåtande ut, klappa mig lite överseende på armen och säga: jaja, du får lycka till med det där. Vad fan menar hon med den attityden? Näe, det är bättre att göra som du alltid sagt mamma, när det gäller såna som inte känner en så låtsas man som det regnar men man kan tänka vad man vill.

Har varit på ett jävla skithumör hela dagen och hade precis lyckats peppa upp mig och så kommer man ut och möts av det där. Tur att vi även sprang på vännerna A och T med lilla solstrålen i vagnen. Hon var lika glad trots kylan, särskilt när tillfälle bjöds att få en brutal hundpuss och få hålla lite i kopplet. Man blir ju glad bara av att se hennes glada lilla uppsyn.

Den jävla byrackan däremot har tur att hon är så gosig i vanliga fall, annars hade jag sålt henne till första bästa knarkare för en femma.

Inledande fraser... vilket får mig att tänka på frasvåfflor, vilket är passande för idag är det våffeldagen.

Jag är en saksamlare. Inte längre en samlare av materiella ting i lika hög grad men jag samlar på saker som händer, saker som jag lägger märke till och som sker. Jag brukade göra det för att kunna berätta dem för och diskutera dem med min mamma. Vi hade en märkligt nära relation där inget ämne var för litet, för stort, för svårt eller tabu.

Annandag jul 2009 föll min mamma död ner i köket hemma och sedan dess har mitt liv haft en obalans. Jag samlar fortfarande på samma saker men har ingen att berätta dem för. Plötsligt känns det som att jag måste filtrera allt jag säger beroende på vem som lyssnar. För plötsligt känner jag mig osäker på om de verkligen vill lyssna på mina triviala vardagligheter.

Döden är en märklig företeelse. Så hastigt händer det, oavsett hur lång processen är. Man är aldrig förberedd. Och sorgen går inte över, den lindras bara. Make no mistake.

Hursomhelst har jag en massa saker som måste få komma ut. En massa tankemucklor som snickesnackar och babblar och bubblar och gör mig galen. Mucklor vet ni visst vad det är, de där små figurerna i Pettson och Findus som pysslar omkring i sin egen småvärld i bilderna. Fiskar, ror en liten båt, bråkar och stökar.

Så tänker jag mig mina tankar. Som en helt egen värld. När jag är på yoga eller på någon annan plats för ro måste jag tänka mig att jag stoppar mina små tankemucklor i en liten låda utanför dörren, stoppar om dem och hyssjar dem, så får de vänta medan jag finns i nuet utan dem. Jag försökte det när jag var på spa med kärleken nyligen. Då gjorde mucklorna genast upp en eld på stranden, klädde ut sig till indianer och började tjutande dansa runt elden med tomahawker i högsta hugg. Ni förstår ju vad jag har att göra med.

Den här bloggen skriver jag först och främst till min mor. Den kommer att innehålla alla de saker som jag skulle vilja diskutera med henne. Därför kommer den förmodligen att bli som ett brev, eller en diskussion eller vad man än vill kalla det. Jag har haft en blogg tidigare, vill ni läsa den går ni in på greta.blogg.se. Den är ostrukturerad, osammanhängande och full av bubbel. Precis som jag.

Välkommen.